Det gamla Dormsjö

Här har vi förmånen att kunna återge historien om "Det gamla Dormsjö" som den presenterades i Augusti 1933 i det gulnade festnumret från Garpenbergs Hembygdsförening:

Bland de många minnesrika ställen, som Garpenherg har, är Dormsjö det inte minst intressanta. Man läser om det redan på 1400-talet. Som nästan allt annat, ägdes det då av häradshövdingarna på Näsgård, av vilka den sista stiftade Husby Kloster. Dit donerades också Dormsjö med underlydande gårdar, torp hyttor, kvarnar och hyttströmmar 1508. Efter Västerås riksdag kom Dormsjö under kronan, tills Johan Funk köpte hela härligheten 1666. Några år senare fick bruket bergfrälsefrihet och började sin glanstid. Garpenherg behärskades på den tiden av en av landets rikaste och mest inflytelserika bergsmän. Och vid bruksledningens sida kom sedan en präst, som tillika var en kunnig och praktisk bergsman. När allt kommer omkring ha prästerna alltid varit Garpenbergs verkliga regenter. Han hette Sam. Petrus Elfving. Man tar säkert inte fel om man tror att såväl prästen som hans son, kapten-mekanikus Birger Elfving, satte sin prägel på det uppblomstrande bruket. Birger Elfving var en av eleverna till Polhem på Stjernsund, som anförtrodde honom konstruktionen och utförandet av tekniska inrättningar. Polhem föreslog 1701 krigscollegium att använda Elfving till byggande av faktorier och särskilt skulle han utföra tågverk och borrverk. När han skall bli sin egen, anlägger han ett faktori vid Trollbo och levererar stora mängder gevär och musköter åt kungen. Hans organisationsförmåga tas i anspråk på olika områden. Han fick bl. a. i uppdrag att exercera dalallmogen, som kallar honom sin kommendör. 

Att Dormsjö är ett betydande bruk, ser man av kungliga brev ända från Gustaf Vasas tid. Här fanns tegelbruk som arv från gråbröderna, här drev Dormens vatten en holländsk såg, murad av sten, med två ramar. Då kopparverket lagts ner och Funkarna gått, inrättade Wahrendorff ett järnbruk som fick privilegier 1782. Här smidde man ut ämnesjärnet från Dormsjö masugn och förädlade det till svartsmide av olika slag vid den stora mekaniska verkstaden som gav arbete åt många män och tävlade med Polhems i tillverkning av kokkärl, turbiner, kokspislar och blåsmaskiner. Dormsjö mekaniska verkstad var under 120 år en av vårt lands mera kända. Dess skickliga arbetarstam tog sin värdighet i arv från far till son. Många voro valloner.

1855 flyttades en stångjämshärd från Dormsjö till Garpenbergs bruk. 1893 upphörde tackjärnstillverkningen och flyttades ner till Fors. Bergfrälset hade omförts till skatte. Verksamheten blomstrade dock alltjämt. Bruket hade åtta landbönder som körde malmen från Garpenbergs gruvor och fororna från verkstaden till Västerås och Gävle. En del av landbönderna, såsom Bosjö-släkten, tillhörde Garpenbergs äldsta ätter. Under det Garpenberg ständigt såg en ström av nya arbetare komma och gå, låg Dormsjö fredat för allt främmande intrång, stilla och fridfullt. Det gick alltid gemytligare till här, än i Garpenberg, där rangskillnaden var betydlig, där smederna skulle gå före dagkarlarna och ha sin egen majstång.

Arbetet i Dormsjö började kl. 5 om mornarna och fortsatte till 8 på kvällen. Dagspenningen var under Fleetwoods tid 1 krona, medan en pojke, som inte exercerat beväring, fick reda sig, med hälften. Diciplinen var järnhård. En dag kom verkmästaren på en gesäll, som kom för sent till arbetet. Syndaren hänvisade, till solen, som just höll på att gå upp. Verkmästaren fnös: »Solen, den går både si och så, den, men Dormsjö klocka den går rätt!» 

Då kopporna gick i landet 1874 inrättades i Dormsjö genast ett kopphus med föreståndare och sundhetspolis- Det var lika noga med hygienen som med moralen. När pigan Anna Ersdotter från Bosjö kvävde sitt nyfödda barn och grävde ned det vid bastun, miste hon livet på avrättsplatsen i Dormsjöskogen. När en pojke, som gick med brev mellan Dormsjö och Garpenberg, fick i ersättning bara hälften av den summa, bokhållaren fört upp för budet, avskedades hela kontorsstaben. Skolmaja gick visserligen för varv i gårdarna och förmanade ungdomen, tills hon stupade. själv bara en ungdom, men det måste väl misslyckas med någon. 1859 skickade Bergendahl en egen skolmästare till bruket, som fick skola tolv veckor om året. Från 1870 hade Dormsjö egen skollokal, senare flyttad till kontorsbyggnadens övre våning Det bar frukt. De gamla representanter för bruket, som finns kvar i Dormsjö, äro sällsynt intelligenta och kunniga män och kvinnor, de må bära vallonernas hallstämplar, som den för kort tid sedan avlidne Calle Forslund, eller inte.

Forslund berättar att hans bror Vilhelm som liten var med vid hyttan, när järnet skar sig. Pojken låg och sov vid stenmuren och kom flytande med det brinnande, glödheta järnet ner till måttet, där man fick springa och hämta honom. 

»Om han gick åt?» fnittrade Calle Forslund, »neej, det gjorde han visst inte! Han var av den riktiga järnmalmssläkten och han har levat ända till nu».

Dormsjö herrgård hette förr boställe bara - det kunde ju aldrig mäta sig med herrgärdarna i Garpenberg - och den stod först på Notudden, innan den som ombyggd hamnade på industribacken. Där satt mamsellerna Hammarbäck, varav en var hushållsmamsell åt Fleetwood. Det ville säga något, det! Här kan tre generationer av herrgårdar berätta om sina och herrskapets öden. Stenhuset på stålugnsbacken kan också berätta om generationer av hyttgjutare från Norbergs bergslag och mitt i dam- men, där kopparhyttan stod en gång, glimmar kopparslaggen muntert ur djupet, som om den också skulle vilja ha ett ord med i laget. Men det är länge sen, nu. Och vad tjänar det till att på nytt försöka blåsa liv i slaggen!

B e r n d t H a g e


 

I den här annonsen från 1856 kan vi ana omfattningen av verksamheten vid Dormsjö Bruk. Men ekonomin var inte den bästa och bruket bytte ägare flera gånger innan nedläggningen år 1900. Se mera i http://sv.wikipedia.org/wiki/Dormsj%C3%B6

 

 

 


Synpunkter? Skicka e-post till